Katarina Aneer

Jag sitter gärna på trappan

Jag sitter gärna på trappan. Den är en del av bron, verandan eller förstukvisten. Förstukvisten har tak och jag kan därför sitta på trappan även när det regnar.

Trappan leder in, trappan leder ut. In till den egna ordningen och det egna kaoset. Ut till omvärldens regler och röra.

När jag ska beskriva platsen tänker jag på Carlos Castanedas första lektion för Don Juan. Han får till uppgift att hitta sin plats på Don Juans veranda, en plats där han känner sig ”naturligt stark och lycklig”. Castaneda kämpar hela natten, till sist somnar han på verandagolvet. När han vaknar säger Don Juan att platsen där han somnat är den rätta.

Jag saknar Castanedas tålamod och hängivenhet. Jag bara slår mig ned utan att fundera över om det är på rätt plats. Kanske borde jag vara mer noggrann – tänk om en annan del av bron vore det perfekta stället; platsen där alla mina tankar skulle klarna och allt skulle framstå som tydligt och självklart?!

Trappan som sköld: jag tänker på det engelska ordet för tröskel, ”threshold” och tycker att det påminner om ordet ”sköld”.

I vår stuga i skogen sitter jag på trappan och spanar ned mot stigen och träden. Jag vågar inte gå och lägga mig, natten är för tyst, minsta rörelse hörs. De egna hjärtslagen, nattdaggen som faller på gräset, fladdermössens svepande på låg höjd. Jag sitter på trappan tills det ljusnar.

Jag sitter på trappan och tittar på klockan. Han ska komma klockan 8, ”kanske kvart över, det beror på trafiken.” Hon är halv nio nu. Om jag går in och hämtar mer kaffe kanske han hinner dyka upp. Jag vill sitta här och välkomna, se avspänd och glad ut, inte springa omkring. Jag sitter kvar tills motorljud närmar sig och kaffet kallnat.

Hemkommen från stan stannar jag på trappan och blir sittande medan matkassarna jäser i eftermiddagssolen. Telefonen ringer i hallen. Jag sitter kvar.

Trappan som bara leder åt ett håll. Om jag sätter mig ned nu kommer jag aldrig härifrån.

Mossan kommer att växa över de gjutna stegen, den kommer att krypa upp över mina tår, vidare över vristerna och knäna, fortsätta att långsamt täcka mig tills jag och trappan har blivit ett.

 

I like to sit on the doorstep

I like to sit on the doorstep. It is a part of the porch or the veranda. The porch has a roof so I can sit on the doorstep even when it is raining.

The doorstep leads in, the doorstep leads out. In to my own order and my own chaos. Out to the world around, to its rules and its mess.

When I am about to describe this place I start thinking about Carlos Castaneda and his first lesson with Don Juan. His task is to find his place on Don Juans veranda, a place where he feels ”naturally strong and happy”. Castaneda struggles all night, finally he falls asleep on the veranda floor. When he wakes up, Don Juan tells him that the spot were he fell asleep is the right place.

I do not have Castaneda´s devotion and patience. I just sit down without considering if it is right. Maybe I should be more careful – what if another spot would be the perfect one, the place where all my thougts would clear up and everything appear to be obvious?

The doorstep as a shield: I think of the english word for ”tröskel” which is ”threshold”. It reminds me of ”shield”, in swedish ”sköld”. At our cottage in the woods I sit on the doorstep, gazing at the path and the trees. I do not dare to go to bed, the night is to silent, I can hear the slightest movement. My own heartbeats, the night dew falling in to the grass, bats sweeping by. I sit on the doorstep until dawn.

I sit on the doorstep, looking at my watch. He is supposed to be here at 8, ”maybe quarter past, depending on the traffic.” It is 8.30 now. If I step inside to get some more coffee he might turn up. I want to sit here and welcome him, looking relaxed and happy instead of running around. I remain sitting until I hear the sound of a car and the coffee is getting cold.

Coming home from town I stop at the doorstep and sit down while the bags full of grocery is fermenting in the afternoon sun. The phone is ringing inside. I remain sitting on the doorstep.

The steps that goes only in one direction. I if sit down now I will never be able to leave. The moss will start covering the casted steps, crawl over my toes, further on over wrists and knees, continue slowly to cover me until I have become one with the doorstep.

One Comment

  1. debs

    there is a poem

    halfway up the stair is a stair where I stop
    there isn’t any other stair quite like it
    it’s not at the bottom
    it’s not at the top
    but this is the stair where I always stop